Grammisgalan
2010-01-22 | 09:53Jag tänkte berätta lite nu hur det var att dela ut pris på svenska Grammisgalan! Jag tänker inte ljuga om hur underbart det var, utan jag tänker vara helt ärlig.
När jag fick förfrågan från MTV för ett par veckor sedan så var jag tveksam. Jag tänkte på den där höstkvällen 2008 när jag vann pris för Årets blogg på Vecko Revyn Blog awards. När jag skulle gå upp och ta emot mitt pris så började knäna skaka och jag fick lite smått panik. Ville bara tacka snabbt och springa av scenen. Och nu skulle jag alltså stå framför Sveriges största artister och producenter OCH filmas?
Veckorna innan var jag i Thailand och jag tror det var där, när vi gick längs stranden, som min pojkvän lyckades övertala mig. Han tyckte att det var självklart att jag skulle göra det här just för att vinna över min stora scenskräck. Jag höll med honom och svarade MTV att jag gärna delar ut priset för Årets bästa musikvideo.
Dagarna innan, i Thailand, så kunde jag inte sluta tänka på Grammisgalan. Jag hade lite smått ångest. Hela flygresan hem satt jag och tänkte ut vad jag skulle säga där på scenen. Jag var tillbaka i Sverige dagen innan Grammisgalan och jag hann bara sova innan det blev fredag och det var dags för genrep. Jag var rätt lugn när jag sminkades och fick håret stylat. Jag var rätt lugn när jag pluggade mitt manus. Jag var rätt lugn när jag stod backstage och väntade på att någon av de som jobbade där skulle ta mig närmare scenen och sedan knuffa ut mig i strålkastarljuset.
Jag var lugn ända tills tjejen som hostade galan presenterade mig. Då ville jag dö. Jag var så himla nära på att springa iväg och gömma mig på toaletten. När jag hörde “…..Sveriges hetaste 18-åring. Kenza Zouiten!!” följt av applåder, följt av introt till Tokio Hotel - Ready set go så blev allt svart. Tjejen som “guidade” mig dit knuffade ut mig i strålkastarljuset och efter ett par trappsteg så stod jag där. Helt bländad av lamporna och med ett hjärta som slog en miljon slag i sekunden.
Mer kommer jag inte ihåg. Hehe. Jag minns att jag babblade på om något. Jag minns att jag råkade titta ner på människorna (det ska man absolut inte göra….titta rakt fram över dem!!) och såg några som satt och snackade med varandra och sket fullständigt i mig. Jag såg några som satt och fnissade åt mig och jag såg några som tittade på mig lite konstigt och undrade vad det var med mig. Jag drabbades av panik i 2 sekunder men lyckades sedan börja babbla på igen. Man kan tro att allt var över så fort jag ropat vinnaren och gett dem priset….men nej. Det var inte över för mig förrän jag var 10 meter bort från scenen. Till och med när vinnarna stod och höll sitt tacktal stod jag bredvid och skakade, även fast jag visste att ingen nu tittade på mig eller brydde sig om mig. Men det var just det där…..publiken. Scenen.
När jag var backstage igen så kunde jag äntligen andas ut. Jag fick en massa beröm om att jag var jätteduktig, men det sket jag i. Jag sket i hur jag såg ut, vad jag gjorde, hur jag skötte mig osv. Jag skiter fullständigt i om några kanske tyckte att jag gjorde bort mig! Det enda som spelade någon roll var att jag VÅGADE! Jag vågade stå där på scenen framför alla coola erfarna människor och prata!
Även om det här är någonting som jag förmodligen aldrig kommer göra igen så vågade jag göra det här. Och det är jag otroligt stolt över!!
Nu har jag en liten fråga till er… Har ni scenskräck? Har ni gjort något för att försöka vinna över den? Eller har ni någon annan liknande “fobi”?






























